Kommuninnevånarna är de kommunala aktiebolagens verkliga ägare och huvudmän, inte politikerna.

Kommuninnevånarna, dvs befintliga bostadsrättshavare, villaägare och hyresgäster, har därför en självklar rätt att informeras om hur deras tillgång, AB Sollentunahem, sköts. Framför allt gäller detta efter/vid försäljningar där det måste vara en absolut politisk/ekonomisk självklarhet att kommuninnevånarnas/ägarnas tillgång, AB Sollentunahems ekonomi, inte långsiktigt försämras. Ett försäljningspris som medför en långsiktigt försämring i AB Sollentunahems ekonomi innebär självfallet att tillgångar förslösas för de verkliga ägarna, kommuninnevånarna.

Kommuninnevånarna, AB Sollentunahems ägare, har därför självfallet en underförstådd och ovillkorlig rätt att i samband med varje försäljning åtminstone få en konkret ekonomisk redovisning av att AB Sollentunahems långsiktiga intjäningsförmåga inte har försämrats.

En sund politik i en kommun har som utgångspunkt att skatten skall hållas så låg som möjligt för de åtaganden och tjänster som en kommun har/erbjuder. Dvs ett långt gående krav på ekonomisk effektivitet. Skattesänkningar brukar också anses vara ett kriterium på framgångsrik kommunal politik.

En kommun har som regel stora tillgångar inte minst i fastigheter. Det är lika viktigt för tillgångarnas ägare/kommuninnevånarna att dessa förvaltas effektivt och på ett sådant sätt att denna tillgångsmassa, som byggts upp under tidigare år, inte överlåts/säljs till utomstående företag/personer eller till speciellt utvalda kommuninnevånare till sådana priser att tillgångens, AB Sollentunahems, intjäningsförmåga minskar.

En minskning i tillgångens, AB Sollentunahems, intjäningsförmåga innebär på kort men framförallt på lång sikt att inflödet av medel till kommunen kommer att minska och medför därför i praktiken samma konsekvens/effekt  för kommuninnevånarna som en skattehöjning.

Skattesänkningar som åtföljs av försäljningar av kommunala tillgångar, t.ex. fastighetsförsäljningar från AB Sollentunahem, där intjäningsförmågan minskar kan i många fall i slutändan och i verkligheten betyda ”skattehöjningar/förluster” för kommuninnevånarna eller att betydande delar av den utlovade/beslutade skattesänkningen försvinner. I AB Sollentunahems fall torde den av alliansen beslutade försäljningen av kommersiella lokaler medföra att hela skattesänkningen om 25 öre ”äts upp” genom försämrad intjäningsförmåga i bolaget.

Kommuninnevånarna, AB Sollentunahems ägare, har därför även av detta skäl självfallet en underförstådd och ovillkorlig rätt att i samband med varje försäljning åtminstone få en konkret ekonomisk redovisning av att AB Sollentunahems långsiktiga intjäningsförmåga inte har försämrats så att man verkligen får bekräftad och kan bedöma om utlovad skattesänkning är en verklighet eller bara var ett politiskt rundhänt löfte vars ekonomiska konsekvenser helt eller delvis ”äts upp” av  fastighetsaffärer som inte bevarar AB Sollentunahems intjäningsförmåga.

Vad gäller aktiebolag så skall en styrelseledamot eller verkställande direktör som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget när hon/han fullgör sitt uppdrag ersätta skadan.
Försäljningar varigenom styrelse och/eller VD medvetet försämrar bolagets intjäningsförmåga (t.ex. genom att sälja till för låga priser) kan kanske vara sådana ersättningsbara skador och möjligheter till utkrävande av skadestånd kan kanske uppkomma i samband med ”regimskifte” i en kommun.

Aktiebolagslagen i sig ger också ”bolaget” ett helt eget skydd. Den förbjuder bolagsföreträdare att företa rättshandlingar som ger otillbörlig fördel åt någon till nackdel för bolaget. Förutom ett bristtäckningsansvar så kan en sådan handling även aktualisera brottsbalksansvar.

En VD eller en styrelseledamot i ett kommunalt aktiebolag, t.ex. AB Sollentunahem bör/måste rimligen därför, för att inte exponera sig för risker för skadestånd, bristtäckningsansvar eller brott, övertyga sig och andra om att t.ex. försäljningar inte försämrar AB Sollentunahems långsiktiga intjäningsförmåga.

Ett rimligt krav är naturligtvis också att kommunala ägardirektiv utformas på ett sådant sätt att ovan redovisad riskexponering inte kan bli aktuell.

Ovanstående innebär att det är nödvändigt att visa att AB Sollentunahems långsiktiga intjäningsförmåga efter en försäljning inte har försämrats. Därför måste man inför en försäljning göra en någorlunda ekonomiskt korrekt jämförelse mellan de föreliggande alternativen ”behålla” och ”sälja” och där ”sälja” måste ge minst samma utfall som ”behålla” för att försäljning skall aktualiseras och intjäningsförmågan skall förbli intakt.

Med ”behålla”  förstås för respektive fastighet som är aktuell för försäljning:
Hyra minus normalanpassade långsiktiga kostnader för drift och underhåll, minus fastighetsskatt, minus eventuell tomträttsavgäld minus fastighetens eventuell del av central administration plus den skattemässiga vinsten av avskrivning.

Med ”sälja”  förstås för respektive fastighet som är aktuell för försäljning:
(Försäljningspris minus försäljningskostnader minus vinstskatt minus omställningskostnader (genom minskad volym och personalnedskärning)  minus eventuell förlorad värdestegring som bolaget går minste om genom  fastighetsförsäljningen) gånger företagets upplåningsränta med fastigheter som säkerhet.

Med hänvisning till ovanstående yrkar jag och Sollentunapartiets kommunfullmäktigegrupp

att  kommunfullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsen att upprätta ägardirektiv till 
              AB Sollentunahem som ger bolaget i uppdrag att:

inför varje försäljning redovisa en ekonomisk jämförelse mellan utfallet
av  att ”sälja” eller ”behålla” berörd  fastighet
och sedan  med hjälp av denna jämförelse mellan ”behålla” och ”sälja”  
bestämma lägsta försäljningspris.
 

Sollentuna den 1 november 2006

Sture Pettersson

Sollentunapartiet